Thursday, March 16, 2006

”De i utkanten älskade”

av Johanna Nilsson

”De i Utkanten Älskande är en roman om några udda, ensamma människor som alltmer desperat sträcker sig efter varandra i en lång kedja av kärlek som sneglar åt alla håll utom det rätta. Det är en berättelse fylld av svärta men också av hopp och galenskap och en befriande närhet till skratt.”

Boken utspelar sig i Stockholm under en sommar och är skriven i Short Cuts-anda där man får följa flera karaktärer vars historier vävs in i varandra. Knutpunkten är Kafé Utkanten. Där finns transvestiten Sofia/Stefan som är fotograf och Mirja som har problem med sin kille och drömmer om att bli fotomodell. Mirjas matmissbrukande mamma och cancersjuke pappa äger kaféet. Dit kommer också Bea, en kvinnlig deprimerad inbrottstjuv med tvångstankar som är olyckligt kär i sin läkare och Måns, gatumusikanten som är förälskad i Bea...

Min enda invändning är att berättartekniken med parallella handlingar gör att man inte riktigt kom någon av personerna in på djupet. Det känns som att det fanns mer kvar att berätta när boken tog slut. Å andra sidan gillar jag att den – just därför - öppnar för egna reflektioner och funderingar hos mig som läsare.

”De i utkanten älskade” är 2006 års bok i ”
Stockholm läser” och det finns även planer på en långfilm/TV-serie att se fram emot. Det är en tunn bok med mycket innehåll som får ett bra betyg av mig!

Monday, March 13, 2006

Ännu fler deckare

Av någon anledning har det blivit många deckare på senaste tiden. Förmodligen eftersom jag mest har läst ”på resande fot”. På tåg och tunnelbana funkar det bäst med litteratur som inte kräver så mycket koncentration. Fast antagligen är det väl därför jag både läser om och blandar ihop dem också.

Utan inbördes rangordning:

- ”
Flickan med majblommorna” av Karin Wahlberg
- ”
Solstorm” och ”Det blod som spillts” av Åsa Larsson
- ”
Isprinsessan” av Camilla Läckberg

Bra allihop! Men fick jag bara välja en att tipsa om skulle det bli ”Solstorm”. Tycker oftast att debutböckerna är de bästa. Sen blir det lätt upprepning av samma historia igen. Fast det är väl å andra sidan lite av poängen med deckargenren.

Men hallå... [Lite spoilervarning]

Nu har jag läst ”With no one as witness” - den senaste i serien om Komissarie Lynley/Barbara Havers – och jag gillar v e r k l i g e n inte slutet! Otäckheter i deckare ska inte drabba huvudkaraktärerna i deras privatliv. Framförallt inte i tionde boken i serien när man har lärt känna personerna och liksom tycker om dem. Är inte alls säker på att jag vill läsa nästa bok. Om det blir någon mer det vill säga…

Annars är det en alldeles utmärkt deckare. Bortsett från slutet alltså. Och den är lite i längsta laget... 644 sidor. Men när det är en favoritförfattare så gillar jag tegelstenar! En annan sak som stör mig lite är att jag inte för mitt liv kan komma ihåg hur jag föreställde mig Lynley innan jag såg honom på TV? Jag vet att skådespelaren inte alls stämde överens med ”min” bild från böckerna. Men nu när jag läser ser alla karaktärerna ut som i TV-serien

Handlingen i korthet: ”En seriemördare härjar i London. Offren är unga pojkar och flera är av utländsk härkomst. Thomas Lynley får ta hand om fallet, men motarbetas av högsta ledningen när han försöker få Barbara Havers befordrad till hennes tidigare rang och själv vill bestämma hur utredningen ska bedrivas.”